Soc.nu växte fram ur en irc-miljö runt millenieskiftet. På olika irc-kanaler fanns en ny generation autonoma grupper (Sthlms autonoma marxister, Globalisering underifrån, Autonomt motstånd, Alarm Gbg, Transformers Jkpg, Revolutionära socialister Linköping, Virvelvinden Lund) + AFA dokumentation, SUF och Motkraft. Ur den smältdegeln uppstod en massa nya projekt o sajter: Planka.nu, Asocialstyrelsen, Piratbyrån (senare The Pirate Bay), humorsajten 44an.com, nystart av Motkraft, Vår makt, Gatuaktionen/Kolla, nybildning av Riff-raff, Kvinnopolitiskt forum, Osynliga partiet, en hel våg Reclaim the streets/Cityfester. Ett lekfullt teoretiskt laboratorium med mkt läsning av Deleuze, Guattari, Negri, Dauve osv. Just soc.nu startades av 1915 o dab, båda från AFA doku. dab spårade snart ut i konspirationsteorier o fler autonoma fyllde på som moderatorer. 1915 tröttnade också snabbt på sajten o lämnade halvt över den, men alltid med en bakdörr in. Det här var åren han hade ett finger med i de flesta sajter och samtidigt var avlönad av Säpo. Suck. Alla forum gick att läsa öppet utan inlogg, förutom antifa-forumdelen. Nassarna försökte konstant skapa trollkonton som dagligen blockades o gjorde hackningsförsök mot sajten. Men även autonoma själva var rätt bra på att trolla sajten. Innan det blev en fastare modereringsgrupp kickades folk hejvilt, lite beroende på hur 1915 kände. Den generella stämningen med alla projekt var ju 50% aktivism 50 % lulz. Vid flera tillfällen uppstod utbrytarsajter som ruttnade på soc, som proffsdemonstrant-forumet, vårmakt/osynligapartiet-forum eller antipolitikforumet. Men inga av utbrytningarna blev livaktiga. För att driva ett sådant grälsjukt o ständigt provokatörinfiltrerat forum behövde en stark modereringsgrupp växa fram, vilket fick den dagliga driften att överleva. Soc…nu levde med det autonoma uppsving som var 2000-2006, då den cykeln tog slut och vänstern gick in i opposition (Reinfeldtåren). Forumet fortsatte flera år till, men peaken var passerad. Från 2006 slog ju sociala medieplattformarna som Facebook stort och sopade golvet med vänsterns alternativmedier.

Vad är det du vill veta @samuel@aggregatet.org? Finns många som var moderatorer. Och vi var en hel del som var med och pysslade om forumet på olika sätt. Rent tekniskt ansvarig är inte längre aktiv i Sverige. Databasen lever en mystiskt liv på en gammal hårddisk enligt uppgifter.

Jag har refererat socialism.nu på min blogg. Länk: http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1863&blogg=72463

titel Är du nämnd i Kommunistkändisligan. När det regnar i Moskva fäller kommunisten i Stockholm upp paraplyet.

Hej! Jag var med i adminkollektivet några år, det var aktivister från främst den autonoma miljön som drev socialism.nu.

De som startade sidan var även de autonoma. Sedan fanns det en större bred hos moderator som var från diverse olika delar av vänstern.

Martin Fredriksson (Acta Publica med mera) var nog den som skapade sajten. Vilka som i övrigt var admins vet jag inte. Men Mathias Wåg vet nog mer. Kanske vet httpster också vet mer. Jag var moderator för de lokala forumen under några år.

Innan soc.nu hängde jag ett tag på irc-kanalen #vänster (minns inte vilket nätverk) där jag också fick nyheten om att soc.nu skapades. Var därför en tidig medlem. Soc.nu hade en ganska stor betydelse både för min intellektuella bana och för vänskapskontakter. Men det måste sägas att relationen till forumet många gånger var minst sagt ansträngt. Åtminstone ett par gånger ragequittade jag för att diskussionerna och stämningen var så ansträngd. Dess betydelse i efterhand är kanske både underskattad till vilken roll det spelade för att skapa kontakter och accelerera intellektuellt utbyte, men också höljt i ett visst nostalgiskt skimmer gällande de faktiska motsättningar, gräl och besvär (inte minst gällande moderationen) det innebar. (Det är det första som slår mig när jag läser de andra kommentarerna i den här tråden.) Idag är möjligen kulturen annorlunda och bättre klimat skulle eventuellt kunna odlas. Därför är jag försiktigt optimistisk till det här försöket. Det tar lite emot att säga det, men idag kanske vi är mer “mogna” för ett nytt försök?

Personligen gav soc.nu både en plats för att utforska ämnen och annat material som jag troligen annars inte skulle ha fått del av. Jag upptäckte både ämnen och länkar i de ofta frågvisa diskussionstrådarna. Diskussioner kunde lika ofta bli ganska antagonistiska, vilket forcerade perspektiv, polariserade och kodade mycket (termer, perspektiv, frågor) på ett ideologiskt vis. Samtidigt tvingade det mig att formulera mig bättre, efterforska och läsa mera, faktiskt att TÄNKA. Det är svårt att i efterhand kvantifiera betydelsen. Men jag är ganska övertygad om att det forcerade min intellektuella utveckling, på gott och ont.

Det var också i allra högsta grad socialt. Första åren bodde jag på landsbygden och kontakten med “rörelsen” var i stort sett exklusivt via nätet, och då nära lika exklusivt via soc.nu. Jag flyttade till en medelstor stad och kontakter med kamrater skedde just via soc.nu. Förutom mer direkta kontakter skedde det också en del vad man skulle kunna kalla “tendensgruppering” på mer eller mindre informella sätt. Jag minns t ex grupperingarna “futurister” och “primitivister” som genom sina avatarbilder markerade en tillhörighet. (Idag hade jag tillhört “motsidan”…) En annan var “anarkistmaffian” som var en tidig yttring för vad som senare skulle bli Batkogruppen. Vi var en grupp som antagligen aldrig hade kommit i kontakt om det inte vore för soc.nu. Vi skapade sedermera separata kanaler för vår organisering, men vi möttes och “rekryterade” nya medlemmar via soc.nu. Killen som (iaf som jag förstod det) kodade själva forumet gjorde en kopia för oss i batkogruppen som vi använde ett tag. Har ingen insikt i om det kodades från grunden eller inte.

Det skedde också andra kontakter, såklart. Någon annan i den här tråden nämnde Rosso. Av en slump bodde vi i samma stad och kunde därför träffas vilket ledde till närmare kontakt med riff-raff. Någon lundensare pluggade i staden och vips drogs jag in i antifascistisk mobilisering (hade antagligen inte åkt till Salem om det inte vore för det). Det finns fler exempel.

Jag var bara moderator en kort period så fick egentligen bara en mycket begränsad insikt i de interna diskussionerna. Det jag mest minns är att det mot slutet tydligen var mycket ansträngt. Det krävdes, som jag förstod det, för mycket arbete med att moderera. Samtidigt var det här tiden för skiftet till de större plattformarna. Fler hängde mer på facebook, helt enkelt.

En kul grej jag saknar var de årliga “rödinglistorna”.

Jag var moderator ett tag och gjorde bösgöra på det och är fortfarande kompis med flera som Syster t.ex. Mitt intresse för teori är dock väldigt begränsat så jag höll mig borta från dom delarna. Det jag råkade på var ju alltid dramat som ju händer när en massa folk är på ett ställe. Snubbepartiet och alla olika småbråk kring det :D Som Anders_S säger var det ju också rätt dominerat av oss på den frihetliga sidan av socialismen även om några R’are smög sig in i högen.

Oh eftersom karln är höger som en björn numera så känns det ok att nämna men jag tror vi alla minns vändorna kring Örebropartiets grundare Allard. Trevlig om något naiv kille som faktiskt gjorde en hel del spännande saker IRL. Sen kom uteslutningen från V efter att han likeat nåt RF hade sagt och vips dök han rakt ner i ett populistträsk med sin evige parhäst Kyeyune (som mest verkar förtjust i att testa gränser, konstant). I ärlighetens namn så är jag fortfarande bitter att ingen tog tag i han då när det hände. Han hade sänkt så gott som hela sin sena tonår och tidiga 20-årsålder i V och åkte ut så snabbt att stolen knappt hann kallna. Det som hände sen känns ju tyvärr som nåt dom borde kunnat räkna ut med rövhålet - och deras fabläss för att hellre kasta ut allt som skulle få dom att inte framstå som “statsmannamässiga” är väl det partiets huvudproblem.