För den lite mer radikalt sinnade är John Holloways Crack capitalism en ganska fin, poetisk men ändå välinformerad genomgång av ett kritisk perspektiv kommet ur den så kallade “open marxism”-strömningen, djupt influerad av Frankfurtskolan och senare “autonoma” teorier. Tyvärr på engelska, så kanske lite svårläst om man inte redan är bekant med terminologin.

En bok på svenska är Vägrandets dynamik, en antologi med texter av Gilles Dauvé. Hela härligheten finns fritt tillgänglig på riff-raff.se. Också av den mer radikala typen, ofta kallad “ultravänster” vilket väl inte är en orättvis beskrivning. För äventyrliga läsare.

Annars vill jag tipsa om min egna lista, i allra högsta grad ett work-in-progress, här: https://www.krigsmaskinen.se/index.php/Rekommenderad_läsning

Mot slutet av året skrev många listor på framför allt årets person i diverse kategorier, mycket i humoristisk ton. Det kunde vara t ex:

Årets trådstartare: @samuel

Årets inkvisitor: @frikrets

Årets teorinörd: @krigsmaskinen

Årets aktivist: Pelle på bruket

Etc etc…

Vet inte det egentliga ursprunget (kan det ha varit en subversiv appropriering av något nazisterna gjorde? Något i bakhuvudet vill säga det…) men det var ett rätt kul sätt att hylla och/eller pika kamrater på och utanför forumet, i alla fall de första åren.

Innan soc.nu hängde jag ett tag på irc-kanalen #vänster (minns inte vilket nätverk) där jag också fick nyheten om att soc.nu skapades. Var därför en tidig medlem. Soc.nu hade en ganska stor betydelse både för min intellektuella bana och för vänskapskontakter. Men det måste sägas att relationen till forumet många gånger var minst sagt ansträngt. Åtminstone ett par gånger ragequittade jag för att diskussionerna och stämningen var så ansträngd. Dess betydelse i efterhand är kanske både underskattad till vilken roll det spelade för att skapa kontakter och accelerera intellektuellt utbyte, men också höljt i ett visst nostalgiskt skimmer gällande de faktiska motsättningar, gräl och besvär (inte minst gällande moderationen) det innebar. (Det är det första som slår mig när jag läser de andra kommentarerna i den här tråden.) Idag är möjligen kulturen annorlunda och bättre klimat skulle eventuellt kunna odlas. Därför är jag försiktigt optimistisk till det här försöket. Det tar lite emot att säga det, men idag kanske vi är mer “mogna” för ett nytt försök?

Personligen gav soc.nu både en plats för att utforska ämnen och annat material som jag troligen annars inte skulle ha fått del av. Jag upptäckte både ämnen och länkar i de ofta frågvisa diskussionstrådarna. Diskussioner kunde lika ofta bli ganska antagonistiska, vilket forcerade perspektiv, polariserade och kodade mycket (termer, perspektiv, frågor) på ett ideologiskt vis. Samtidigt tvingade det mig att formulera mig bättre, efterforska och läsa mera, faktiskt att TÄNKA. Det är svårt att i efterhand kvantifiera betydelsen. Men jag är ganska övertygad om att det forcerade min intellektuella utveckling, på gott och ont.

Det var också i allra högsta grad socialt. Första åren bodde jag på landsbygden och kontakten med “rörelsen” var i stort sett exklusivt via nätet, och då nära lika exklusivt via soc.nu. Jag flyttade till en medelstor stad och kontakter med kamrater skedde just via soc.nu. Förutom mer direkta kontakter skedde det också en del vad man skulle kunna kalla “tendensgruppering” på mer eller mindre informella sätt. Jag minns t ex grupperingarna “futurister” och “primitivister” som genom sina avatarbilder markerade en tillhörighet. (Idag hade jag tillhört “motsidan”…) En annan var “anarkistmaffian” som var en tidig yttring för vad som senare skulle bli Batkogruppen. Vi var en grupp som antagligen aldrig hade kommit i kontakt om det inte vore för soc.nu. Vi skapade sedermera separata kanaler för vår organisering, men vi möttes och “rekryterade” nya medlemmar via soc.nu. Killen som (iaf som jag förstod det) kodade själva forumet gjorde en kopia för oss i batkogruppen som vi använde ett tag. Har ingen insikt i om det kodades från grunden eller inte.

Det skedde också andra kontakter, såklart. Någon annan i den här tråden nämnde Rosso. Av en slump bodde vi i samma stad och kunde därför träffas vilket ledde till närmare kontakt med riff-raff. Någon lundensare pluggade i staden och vips drogs jag in i antifascistisk mobilisering (hade antagligen inte åkt till Salem om det inte vore för det). Det finns fler exempel.

Jag var bara moderator en kort period så fick egentligen bara en mycket begränsad insikt i de interna diskussionerna. Det jag mest minns är att det mot slutet tydligen var mycket ansträngt. Det krävdes, som jag förstod det, för mycket arbete med att moderera. Samtidigt var det här tiden för skiftet till de större plattformarna. Fler hängde mer på facebook, helt enkelt.

En kul grej jag saknar var de årliga “rödinglistorna”.