Världen häpnade över en sensationell ny farkost som svävade på en luftkudde över mark och vatten. I Sverige inledde Saab ett febrilt utvecklingsarbete. Men sedan föll projektet.

Olle Ljungström, projektledare för utveckling av Saab 401. VETERANKLUBBEN SAAB

Det började på stora flygutställningen i Farnborough 1959. En brittisk farkost, en hybrid av båt och flygplan, satte i gång en svävarfeber. Under 60-talet såg man användningsområden överallt, civilt och militärt. I Sverige startades utveckling av Saab 401, allmänt kallad ”Mefan”, en kortform för markeffektfarkost. Luftkuddefarkost är ett annat namn.

Principen är att luft som pressas in och komprimeras under en farkost blir till en luftkudde. Den kan hållas kvar med olika tekniker medan farkosten drivs framåt med hjälp av exempelvis propellrar.

Olle Ljungström, civilingenjör från KTH, utsågs 1961 till projektledare för Saabs sju man stora svävargrupp. I oktober samma år beställde marinen en svävare, och Saabs personaltidning Vips berättar om en ”försöksfarkost som ska användas för att utprova stabilitet över land och vatten, manöveregenskaper, sjöduglighet, stänkproblem över vatten, siktproblem vid gång i snö, isbildning mm.”

Finurliga konstruktionsdetaljer

Svävaren skulle konstrueras i Stockholm och monteras i Norrköping. Vikten tänktes bli 1 600 kg och den skulle sväva runt 17 centimeter över marken. En 8-bladig fläkt sattes i taket bakom kabinen och den skulle både lyfta och driva farkosten framåt.

– Vatten, vind och segel var pappas passion, berättar Lars Ljungström, son till Olle Ljungström. I källaren på familjens radhus på Lidingö fanns pappans verkstad där han testade modeller.

Prototypen Saab 401. EINAR BERGSTRÖM / WIKIMEDIA

I skriften Svävarutveckling på Saab 1960–68 berättar Olle Ljungström om finurliga konstruktionsdetaljer, utveckling och tester. Men mörka moln hopade sig. Saabs ledning accepterade en orimlig budget på 600 000 kronor, trots att kalkyler visade behov av 1 miljon. Olle Ljungström skriver hur ”en tung sten lades på hans bröst”, att han var ytterst nära att lämna projektet, men stannade i hopp att kunna omförhandla till rimlig nivå, vilket misslyckades.

Krångel och för låg svävhöjd

Lättare är dyrare och det gick inte att hålla vikten. Svävaren som testflögs 4 mars 1963 vägde 1 700 kg och svävhöjden var 12 centimeter. Manövreringen och drivkraften krånglade och åtgärdades med två extra flygpropellermotorer.

Saab 401 under färd. SJÖHISTORISKA MUSEET

En ny variant, Saab 401B, provflögs i oktober samma år och nådde 44 knop. Ännu var allt inte bra. Olle Ljungström skriver om ”svåra bannor till teknikprojektledaren” (det vill säga honom själv) men han såg flera sätt att utveckla farkosten vidare.

Kjol för att förbättra luftkudden

Ett brittiskt företag hade 1962 uppfunnit kjolen, en ridå som sattes nedtill på svävaren för att förbättra luftkudden. Olle Ljungberg patenterade och testade flera typer av kjolar och offererade Saab 401C med kjolar. Men marinen sa nej till finansiering vilket ledde till att utvecklingen av Saab 401 lades ner 1966.

– Det var besvikelse och bakslag för pappa, men han hade så mycket energi och drev på med andra saker, berättar Lars Ljungström.

Svävaren skänktes till Sjöhistoriska museet och finns nu i Karlskrona. Motorn användes senare i ett annat svävarförsök på 1970-talet, men någon kommersiell tillverkning kom inte i gång.

FAKTA

Saab 401 gick i 44 knop

Antal som byggts: 1.

Typ: amfibiefarkost, går över land och vatten.

Längd: 7,5 meter.

Bredd: 3,1 meter.

Vikt 401A: 1,8 ton, Vikt 401B: 2,0 ton (med två tillsatsmotorer).

Motor: 180 hk flygmotor typ Lycoming.

Svävhöjd: 0,12–0,3 meter.

Maxfart: cirka 44 knop (planerat 50 knop).

Besättning: 2 personer, men kabinen rymde 4.

Manövrering: med styrratt. För sidoförflyttning - genom att vrida ratten, för framdrivning - genom att föra ratten framåt, för bromsning - genom att föra ratten bakåt. Pedaler som ska åstadkomma girrörelser.

Källa: Rapporten Svävarutveckling på Saab 1960–68, Olle Ljungström